Innehållsförteckning:

Efter Kirurgiska Infektioner Har Vissa Fördelar För Hundar Med Cancer
Efter Kirurgiska Infektioner Har Vissa Fördelar För Hundar Med Cancer

Video: Efter Kirurgiska Infektioner Har Vissa Fördelar För Hundar Med Cancer

Video: Efter Kirurgiska Infektioner Har Vissa Fördelar För Hundar Med Cancer
Video: Årets cancerforskare om tarmcancer 2024, November
Anonim

"Infektioner är dåliga."

Nu finns det ett uttalande som verkar självklart, eller hur? Men som alltid är fallet inom veterinärmedicin finns undantag från regeln. Jag känner till minst en instans då en kirurgisk platsinfektion kan ses som, om inte exakt en bra sak, åtminstone ett moln som mycket väl kan ha ett silverfoder.

Osteosarkom är den vanligaste typen av bencancer hos hundar och påverkar vanligtvis ett ben, även om andra platser är möjliga. Sjukdomen diagnostiseras oftast hos medelålders eller äldre stora och stora hundraser. Det första symptomet som utvecklas är vanligtvis en halt. Ägare tycker ofta att något relativt godartat som artrit är att skylla på, och lämnar veterinärsjukhuset hjärtsjuk eftersom deras hund just har diagnostiserats med en dödlig sjukdom.

Behandling för osteosarkom är dock ofta lönsam. Studier visar att hundar som genomgår amputation av det drabbade benet och ingen annan form av behandling lever i genomsnitt ytterligare fem månader. När det inte är möjligt att amputera (t.ex. för husdjur vars andra lemmar äventyras av artrit eller neurologisk sjukdom) är lemsparande kirurgi ett bra, om än dyrt alternativ. Postoperativ kemoterapi ökar medianöverlevnadstiden efter operationen till cirka ett år. Strålbehandling kan också spela en roll i behandlingen, antingen för att eliminera cancervävnad som inte kan avlägsnas kirurgiskt eller helt enkelt för att minska smärtan.

Jag ber ägarna att fatta beslutet för eller mot kirurgi och kemoterapi med det ett års medianöverlevnadsnumret i åtanke. Självklart betyder själva definitionen av "median" att vissa hundar gör det sämre och andra gör det bättre. Finns det något som hundarna som lever längre än ett år efter diagnosen har gemensamt? Det är denna fråga som en grupp forskare nyligen försökte svara på.

De kammade igenom medicinska journaler för 90 hundar med appendikulär [påverkar lemmarna] osteosarkom och tittade på olika parametrar. Åttioåtta hundar (99%) genomgick operation och 78 (87%) fick kemoterapi. Medianöverlevnadstiden längre än ett år för dessa hundar var ungefär 8 månader (intervall 1 till 1, 899 dagar). Nitton hundar (21%) levde i mer än 3 år och 5 hundar (6%) levde i mer än 3 år efter diagnos.

Av alla parametrar som forskarna utvärderade som potentiellt skulle kunna påverka en hunds överlevnadstid, var den som stod ut infektion i det kirurgiska området efter lemsparande operation. De 20 hundarna som hade denna komplikation hade en medianöverlevnadstid efter 1 år på 180 dagar (intervall 25 till 1, 899 dagar) jämfört med andra hundar vars medianöverlevnadstid efter 1 år var 28 dagar (intervall 8 till 282 dagar).

Två studier före den här hade liknande resultat, vilket får en att tro att detta är en verklig effekt, inte ett godtyckligt resultat. Veterinärer antar för närvarande en typ av”åskådareeffekt” i dessa fall. Immunsystemets svar på infektionen ökar av misstag dess förmåga att känna igen cancerceller som ett hot och därmed förlänga överlevnaden.

Postoperativa infektioner är naturligtvis inte alla goda nyheter. De ökar kostnaden för behandlingen, orsakar obehag för patienten och kan till och med förkorta överlevnadstiderna om de inte svarar på antibiotika. Så även om ingen rekommenderar att vi avsiktligt kontaminerar operationsområdet för en hund som genomgår lemsparande operation för osteosarkom, om infektion inte utvecklas, är ett litet leende inte ett irrationellt svar.

Bild
Bild

Dr Jennifer Coates

Referens

Utvärdering av resultat och prognostiska faktorer för hundar som lever mer än ett år efter diagnos av osteosarkom: 90 fall (1997-2008). Culp WT, Olea-Popelka F, Sefton J, Aldridge CF, Withrow SJ, Lafferty MH, Rebhun RB, Kent MS, Ehrhart N. J Am Vet Med Assoc. 2014 nov 15; 245 (10): 1141-6

Rekommenderad: